Pop, Folk, Rock från Barcelona

Produceras bra musik i Barcelona? Det är en bra fråga. Svaret är desto svårare. Barcelona är i sig en av de städerna som tar emot flest internationella turnéer av alla stilar och genrer. Den musikaliska trafiken gör utan tvekan så att det dyker upp ett och annat nytt band. Här är några exempel på vad det finns att välja emellan bland de lokala banden. Musiken talar självklart för sig själv.

Manel är en grupp som gränsar mellan indie och pop, med ljus instrumentering och drömmande rytmer behärskar de här katalanerna det traditionella och använder sig även av mer invecklade arrangemang, som liknar Disneys eller Pixars bakgrundsmusik. Den här musiken passar perfekt till romantiska kvällar med din partner, eller att gå ut på picknick. Allt som sjungs på katalanska låter lite vackrare.

Ett annat exempel på att katalanska killarna verkligen är söta, romantiska, ”popkillar” med en odefinerbar smak är bandet Els Amics de les Arts. Även de är nåonstans mellan folk och indie, fast med elektroniska arrangemang i deras låtar, är de redo att erövra ditt hjärta. De klär sig som grannen brevid, utan att ta i för mycket eller med pretentioner, ärligheten är deras bästa vapen, vapnet som klär av och avslöjar dem.

Mishima passar även in i strömmen av neo folk från Barcelona, möjligtvis med bättre smak och intressanta arrangemang verkar det som om den här killen lyssnade alldeles för mycket på Coldplay och indie rock och tappade sedan bort sina orginal plattor och kunde inte göra sig bättre hörd. Tonen på rösten låter så likt Els Amics de les Arts och Manel att det är helt omöjligt att avgöra vem som påverkades av vem. Tror folk att kärleken är möjlig i Barcelona och att det fungerar så bra med det här glad-ledsna soundet? Nej mina damer och herrar, det handlar om en solid scen som bara växer och växer.

The New Raemon vill också att du ska bli förälskad, de använder sig av akustiska gitarrer och sympatiska arrangemang. Det verkar som om att de här killarnas största bekymmer är att tjejen ska be om att få dansa festens sista låt.

En del musikkritiker i Barcelona borde anstränga sig mindre med att göra reklam för de ”nationella” musik paketen och försöka få de här banden att förstå på ett eller annat sätt att deras musik låter exakt likadant, att de inte är speciellt orginella och den där attityden med att beklaga sig och vara den duktiga killen i kvarteret kanske fungerar för att flörta några gånger, men det fungerar inte i den verkliga världen överhuvudtaget.

Musik som antagligen tilltalar konservativa lyssnare, med litet risktagande och utan ett minsta försök att ta ett kliv ut ur deras egna alienation; Barcelonas pop-folk-rock musikscen borde ta sig en ordentlig titt i spegeln och vakna ur sin sega beundran av vackra flickor, skjortor och tajta jeans och ”fyra dagars skägget”.